Ulrik Oldberg

En bekant har med några av sina vänner startat en egen liten förening och arrenderar ett litet vatten. Där har de fått planterat in Öring som växer till sig bra men blir inte större än si så där en 1,5 kilo. En förträfflig storlek om ni frågar mig. På väg i bilen berättar han om hur de haft besök av oinbjudna fiskare. Fiskare som bara roffat åt sig genom att bland annat sätta ut ståndkrokar och dragit nytta av det som andra jobbar hårt för och lagt ner mycket tid och pengar på. Att vissa människor aldrig lära sig. Detta fenomen har vi även fått erfara i vårt eget klubbvatten. I våras träffades det bland annat på en barnfamilj som helt ogenerat meta med levande agn och  power bite, vilket är mot reglerna. De drog upp den ena regnbågsöringen efter den andra utan en tanke på varför där fanns fisk och häller inte skänkte en endaste tanke till att lösa fiskekort. Vad är det som fattas dessa till beteendet mindre begåvade individer. Har de inte förmåga att göra skillnad på rätt och fel, mitt och ditt, bra och dåligt? Lever sina till synes obekymrade liv och bara tar allt de kommer åt gratis, utan en tanke på det ideella arbete och organisation som ligger bakom den tillgång av fiske som finns för allmänheten i denna lilla sjö. Människor som inte förstår att föreningar och klubbar jobbar med att bevara, stärka och återskapa biotoper som annars är hotad eller förstörd vattenmiljö. Håller öppet put and take sjöar just bara för att vi tycker det här med fiske är något vi vill att alla ska få chans att prova på. Något vi brinner för och hoppas fler blir bitna av. Hitta meningsfull fritid och engagera sig.

Väl avsläppt vid den utskjutande udden, där en stor fisk nyss visat sig, var jag nu ensam. Inväntandes aktivitet var jag nu beredd att slå till med behärskad iver, som förstelnad för att inte röja mig. På tafsen satt Shantis lilla Baetis imitation viken stått för flera minnesvärda napp i år. Det dröjer med vak inom kast håll men det var full fart på sländornas dans. Så kommer då vaken allt närmare. Jag lägger ut den lilla (16#) flugan som nu stod högt på ytan. Vaket kom och fisken tog flugan, vände nedåt och jag reser spöet. Där satt den! Kampen står nu mot en pigg välmående öring på en 45 centimeter. Kroken sitter om en millimeter av käkvinkelns mjukdel. Och så vacker sen. Årets vackraste öring fick simma tillbaks och det är bara till att lyfta på hatten och utbrista: "Ibland är livet rättvist".